Mowyte i pyjamas
Chuck Palahniuk
Poesi av Towe My 2004-2011.



Man kan säga vad man vill om konsten, men snö är den inte.



Det otäcka i mig är inte det otäcka i dig.


Hur lukten sprider sig över skogen. Hur man sitter i skogsbrynet. Det finns ingen kropp. Det finns inget brott. Djuret dricker ur bäcken. När barnet närmar sig vaken tittar vi åt andra hållet.

Om barnet vid upprepad skakning antar en blå ton. Avvakta och tillför vätska. Om detta inte hjälper, tillför salt. Öppna ögonen långsamt. Om händerna är kalla, skölj handlederna i varmt vatten. Öppna. Långsamt. Som ett hål i strupen. Bröstet, framsida hals. Du kan dina konsonanter. Om barnet verkar andas, tillför mer vätska. Om detta inte hjälper, ta fram telefonen. Slå den mot ansiktet upprepade gånger.


Tills det slutar att slå. Det som sjunger där i bröstet.

Om det inte slutar slå. Det som sjunger där i bröstet.
Skaka ut det.


Det vita i barnet är snö.


Hur ljudet kommer från en annan våning. Hur jag lägger min hand mot din axel. De kinesiska nakenhundarnas tänder är mycket vassare än hos den genomsnittlige hunden. Det finns märg. Hur man lyfter i barnet i vattnet. Och lägger på locket.


Det ljuva i kniven
är kniv det också.


Skära snitt. Skära skära skära snitt.
Det rosa i mig är också det rosa i dig.


Om strupen är stället för språket.


Hur många äppelkärnor det krävs för att döda en vuxen man?
En kopp. Ungefär.


Det vita i barn är barn det också.
Men det röda är blod.


Det minimala i din störning är störning det också.


Hur barnet lägger sig parallellt med vägen. Att äta upp sina grönsaker. Att gå till vänster på gångbanan och att höra en mycket äldre man muttra något om "höger". Hur man är ganska kort men snabb när man springer (jagas) på skolgården. Att röra vid någons överarm med sin högra hand. Hur man ställer sig vid ett vatten. Hur man förklarar spåren av räls runt sin hals.


Det gula huset. Det röda. Hur rummen tillslut är vita och hur flicka stavas. Hur katten välter under täcket. Hur tysta kajor är i minus tjugo. Det vassa i barnet som drar åt sig runt strupen.


Om man går ut på motorvägen. Om man ställer sig i mitten. Om fingrarna är mycket vita. Om den gröna mätarlarven är innehavare av ett intrikat system av siffror. Om teorier om universum. Hur man skickar ut en svensk i rymden som inte får äta renkött på grund av dess symboliska värde som juldjur. Om man bara ser beskedlig ut. Om man räknar silverbesticken och får dem till trettio. Om det mjuka i ögat är öga det också.


(Hur ett tyst rum ibland fungerar som frotté.)



Hur det heter päls på de andra djuren, men hur det heter rakat på människor.


*



Hur köttet svalnar om man drar med stålet i huden i huden genom huden och ner i köttet i köttet hur köttet svalnar när det röda runda det röda runda rinner ur huden ur huden ut.

Hur han svalnar i köttet när jag drar med stålet i huden i huden genom huden i köttet i köttet med stålet i mannen ur mannen det röda det runda det röda rinner ur mannen ur huden ut.



*



"Vi kan förlåta mycket
bara det vi säger och får tillbaka har
någon sorts melodi i sig"
/Sara Hallström



Allt som är runt blinkar inte. Märgen har en annan: färg. Jag vill inte prata mer om ditt ansikte. När det åskar kryper jag in i små utrymmen som annars bara bebos av spindlar, pälsängrar och en silverfisk. Det i mitt öga som är samma i ditt är inte glitter.

Om du vrider på ditt huvud. Ur örat. Ur munnen kommer det små sånger.



Hur begränsade mina upplevelser av så kallad socialitet är. Redan vid tio års ålder lära sig att ljudlöst låsa dörren in till rummet.



Men om man blundar. Inte hårt. Men länge.



Älv är ett sorts vatten. Barn är en sorts apa. Det ohåriga barnet är nu nerkylt. Det solvarma i situationen. Det skakande i det skakade barnet. Hur kvävning påverkar strupen.


(Det tysta i munnen är en tunga.)



*



Det mörkaste i mörker är mörker det också.



Vissa saker är sanna även om man inte kan förstå varför.



I Uppsala slott har de gömt en tjugo meter hög vägg inne i konstmuseet. När det är tjugo minusgrader ute så blir det ibland kallt i ansiktet. Om barnet närmar sig vattnet i alldeles för hög takt så kanske det vill ha det så. De bodde alla i källaren. De hade det så mysigt. Alla var så glada så glada. Men nu påstår Josef att han inte har några vänner. Så konstigt det blev. Varför är alla så elaka mot Josef?



Om de inte vet om någonting annat så lider de inte. De har det bra i källaren. Den är varm och ofuktig. Fönster behöver man inte ha. Hallen är sextio centimeter bred. Takhöjden etthundrasextio. Dörren är av stål. Nej jag märkte ingenting. Han var alltid så trevlig.

När du inte ser vad någon gör så gör de saker som du inte ser.



Man kan inte se på människan/ flickan/ barnet/ hur denhondet är inuti denhondet. Hur man än försöker med ansiktet/ ögonen/ [så går det inte]. Hur orden låter om man håller upp dem som små väggar.



Det hemska i februari är februari det också.



Jag tittar på dina framtänder. Jag tittar på hur du rör dig i terrängen.

Vid ett övervakat övergångsställe förväntas gångtrafikanten själv utföra övervakandet av övergången. Det går ibland som det går. Det vita i övergångsställsstrecken är gjort av det glittriga i fiskar.

Det svarta som syns är egentligen (någonting) rött.



Små familjer på en person ungefär. Lätt framåtlutad. Hukad.

Du ser inte hans högra hand. Den skriver om den vänstra.




Minus sexton och du är inte här.
Det ekar, men mest i mitt huvud.

Ja det är vinter nu och den ska vara rätt länge, det är jag som bestämmer så det har jag bestämt.



Det kalla i människan är         människa det också.
                                        inte

Det kalla i människan är
                                        is.



Hur vattnet i människan vid så kallade mycket ogynnsamma temperaturer och under vissa, till synes slumpmässiga, omständigheter, plötsligt kan anta fast form. Små kovalenta molekyler.



*



Hur mönstret i din panna plötsligt ser ut som en karta. Hur hon höjde handen. Hur jag slog henne hårt i magen. Hur jag åkte ner för rutschkanan trots att det satt ett mycket mindre barn längst ner. Hur jag åkte ner för rutschkanan bara därför.


Det är nästan fullmåne. Jag får nästan ett brev från dig. Jag är nästan smal nu. Jag har nästan glömt ditt namn. Öglorna på repet är till för strupen. Grönt te ska dra i 80-gradigt vatten en mycket kort stund. När finländarna gick över den bottenfrusna Bottenviken i slutet av 1700-talet så visste de inte riktigt vad de gjorde. Varför gick de västerut? Jag tycker inte om rökare. Ibland måste jag gå omvägar för att inte mina ben ska börja sparka. När Australien brinner så bär alla invånare en varsin wombat innanför sina mjuka västar. Varför gick de västerut?


Jag är inte bara blek, jag är ganska lång också.

Eventuellt.


Det lite galna håret
och hon därtill.


Det raka i vägen är väg det också.


Lajka ville egentligen inte bli rymdfarare. Hon var mer intresserad av olika sorters djur och hade planer på att öppna ett edukerande zoo och hade kommit ganska långt i sina förberedelser med detta när hon en dag kidnappades på öppen gata i Moskva av vetenskapsmän från det sovjetiska sputnikprogrammet.


Ondska bor ofta i den vänstra handen.

Det är den högra som skriver.


*



och tungan och under tungan och namnet därunder


hur man går ur huset: ut


Livet är för kort för att man ska ställa de viktiga frågorna.
Vet du eller antar du? Man får inte gissa.
Dina händer är så ljusa. Som snö.


ord är inte allt i munnen


allt grått är flått         allt flått är grått
allt flott är flått         allt flott är flott

flå flå flå, det som låter

hur det spricker, det som sprängs


Hur du blundar så att jag inte.
Ska se att du inte tittar.


Ensamspråket.


Det finns inga brev. Det är bara jag
som tror att språket har betydelse.


This is not my face.
I repeat.
This is NOT my face.


Som om det gick att utröna tankar genom munnen.


Allt detta vatten. Vem ligger däri?


När jag vaknar på morgonen har det fallit två decimeter snö. Jag arbetar ofta även med vänsterhanden för att närma mig något som kan kallas ambidextrism. Ibland gör jag egna ord och delar ut på kalasen. När mor tar fram tomteblossen gömmer jag mig på toaletten. Den lilla fågeln med blått på huvudet sätter sig i ett av hålen i nätet och vickar sig in innanför. Gullvivor luktar godast men under kärleksörten begraver vi katten. När hyacinten har blommat över börjar jag leta efter ett bra ställe på tågrälsen. Späckhuggaren är en val. Havet är fullt med sälar. Men alla isbjörnarna har drunknat för länge sedan. Det ser man på deras händer.


Det runda i kroppen. Ögonglober som sakta. Om du blinkar snabbare än mig så gillar du mig. Jag har ibland vita hårstrån som sticker upp bland de röda. Jag har ett hål under höger känga. Mat är ingenting mot ord. Du tror att det är bättre att inte säga någonting. Om man håller handflatan mot nacken och fingrarna uppåt i hårbottnen så blir trycket (framåt/nedåt) effektivare.


Busschauffören får aldrig över foten på bromsen och avslutar färden mot ett träd. Flickan under bussen avslutar färden.


Emellanåt skriver man en man. Inte en dikt.


På långt håll ser du ut som någon annan. Jag ringer NASA och de bekräftar. Linjerna i din högra handflata är så underligt raka. Jag håller mig i bakgrunden. Jag håller mig i skinnet. Det är så blekt. Ljust. Det skimrar inte. Det spricker. Det spricker väldigt långsamt eftersom valen är så stor. Jag håller i handen. Ibland blir den vit. Jag vet inte varför men när jag går vill jag alltid ha min vänstra hand på min vänstra sida.


Den gamla tanten vid busshållsplatsen. Rörelse är överreklamerat. Det gröna i grönkål är grönkål det också.


Innanför ögonlocket på en människa sitter språket. Det sitter där och låter. Samtidigt som hon (jag?) lägger ner morotsskivorna i det kokande vattnet så tänker jag (hon?) på vintern. Det kalla i snö är snö det också. När folk springer över fotbollsplanen så är det inte alltid för att de har bråttom. Bollen är rund. Det påstås så mycket nu för tiden. Som att Pluto inte är en planet. Eller att våfflor smakar bättre på lördagar. Hon (jag?) vänder på handen så att handryggen är uppåt. Hur vilja är en konstruktion.


Den mongoliska hästen äter ibland kött. Detta gör den närmare besläktad med en hamster än med ett gotlandsruss.


Hur ögon öppnas och stängs i olika hastigheter /riktningar/. Dina händer är mycket bleka. Mina trosor har åkt upp i bak och känns plötsligt obekväma. Från toppen på åsen kan man se domen och slottet. Hunden satt fastbunden vid dragkroken. Det var så många som vinkade åt oss. Vi blev så glada.


Det börjar här. Allt det där som du glömde att berätta. På färjan ut till ön hade någon en hund. Jag kände mig så ensam. Jag fick alltid böcker i present. Det finns vatten på Mars och sålunda finns det även vin. Det gör ingenting om du snubblar så länge du inte gör mig illa.

Längst fram på båten sitter det en kör. Det är inte den som styr. Som har skrivit den här dikten.


Det trassliga i människor /flickor/ är inte alltid garn.


Du hukar dig.
Det ser man inte men det märks
på ditt ansikte.


Hur alla båtar rymmer en eller flera familjer. Hur endel familjer behöver en buss och hur andra väldigt små familjer på ungefär en person tar sig fram gåendes. Lätt framåtlutade.


Det kalla i snö är snö det också.


Det röda i mannen är rött det också.
Det röda i mannen är hemoglobin.
Du struntar i det röda i mannen.
Du struntar i busstidtabellen. När
du stänger munnen försvinner orden
ner i strupen.


Hur hästen rör sig. Om du slutar att se den som slav.


*



namnet bleknar inte som det ska


varför minns jag alltid vad du inte sa


Hur namnet ditt         upprepas   febrigt   fastnar   bränner
Och tom torso         tom hand         tom tunga


hårt är det som stelnar


Hur det låter när det spricker         när det bryts där bak i nacken


Och om man sig vid havet ställer
Stora havet kalla djupa         lägga sig och         djupna
Ner i havet liksom falla         djupa kalla         vill hon falla
Falla långt från torso tunga namnet under där i munnen
Munnens kalla tomt som eko         händer utan hålla         faller


knastra smälta kantra         ner i vattnet         ligga still
som ett kinesiskt foster


trängta liksom blåna
bara ligga blek och stirra         liksom stirra         men ej se


Ditt tal sitter i kinden *
Mitt ligger under tungan

Under tungan är ju språket
Ditt tal sitter i kinden
Jag sitter i sängen

Nej du vänder andra kinden till         tittar plötsligt hitåt
Och jag         tillbaka         in i ögat krypa in         du vet
Och in i kinden

*= Katarina Frostenson


Jag vet hur du         den där doftlukten         alla mina ögon         stirrat


flickan är en flik


vad man ser från fyren: ner


här i fyren är så kallt
kantra, kantra så det hörs


nu kantrar språket
och namnet ditt som är så         varmt
och kallt och inte här         på samma gång


du är talet         jag är hon som         väser


Huset vid havet         långt det huset         ensligt         som snett
Flickan är fliken i huset vid havet         långa huset flickan sned
Lång flicka vid hav         ensliga underliga         väser


Din hud är blek. Lika blek som min även om min upplevs som mörkare eftersom jag har fräknar.

Du upplevs som snällare eftersom jag alltid knyter min hand i fickan till en hård klump.


Det frasade till och försvann när hon andades ut.

Det är så tomt där inuti så det ekar inte ens.

Hon är som en madrasserad cell.



Håll inte i det så här.


namnet bleknar inte som det ska


fyren flikan och ett: snår
det är du, det är du som är
snåret


*






"Hon är ett inuti."
/Alejandra Pizarnik


Oktober. Tjugo. Tio.

Om du ställer en man tillräckligt långt in i skogen. Om brevet faktiskt har en avsändare. Om stormen får de gula löven att byta plats med varandra. Om det vita du ser är ben och om du bryter det itu. Om märgen. Om de små små flugorna. Om du slår upp boken på sidan sexton. Om du hela tiden måste förkara för dem som inte orkar ta reda på hur det förhåller sig. Om den mindre katten ligger på fönsterbrädan och snarkar. Om du egentligen förstår varför jag inte vill se dig men låtsas, om du låtsas att det är dig det är synd om när jag inte orkar se dig, om du bara kunde ta dig ut ur det där du lever nu, om du bara kunde förstå varför orden får en annan kvalitet om de hela tiden måste jämföras med storleken på den person du har blivit i min hjärna, vuxit från ett litet, mycket litet, inbillningsfoster till ett stort, mycket överdimensionerat, luftslott. Och svarta gummistövlar. Och virkade vantar som inte hittar sitt mönster. Och alldeles onödig poesi. Och en svart penna. Om en svart penna. Om min mun någonstans i rummet.


*


Det är ett ensamt land,
Sverige.


*


"Det är detaljerna som skadar dig mest."
/Fredrik Nyberg



"din röst är
veck"
/Fredrik Nyberg



Januari. Tjugo. Elva.

Jag är hon som låtsas gå
Som knyter fast       bakom din rygg       torso
Och ljudet som kommer ur min mun
En variant på alla       dina
Och bakom en       torso       upprepar jag ditt namn
Tills den här berättelsen även är din

Bakom din torso     eller under din tunga

Du vet att jag menade det jag skrev

Det finns inga ouppknutna trådar bakom din rygg
Jag är hon som låtsas gå
Som gör saker med huvudet       liksom vinklar       det
Och munnen       vinkling

Du vet inte om det är ett leende men du tror det


(Vinklar med handen.
Blundrar med ögonen.)


"jag blundar för att du inte skall se att jag tittar på dig"
/Fredrik Nyberg



Som om munnen var platsen där språket började

Trådarna bakom din       torso       virkade ihop till en
Ett ställe       att gömma någon i       bära med sig
Hon som äter

Som du bär med mig som du bär med dig saker du minns
Allt du inte sa som fanns där som språk i munnen men
inte utanför






The Candyland! min egen grafik