Mowyte i pyjamas
Chuck Palahniuk
Poesi av Towe My 2004-2011.



Odrömt

(Jag drömde jag åt en tiger.)


"Bilderna var mina egna, fick jag senare reda på, och ingen jag kände delade dem."
/Bret Easton Ellis: Noll att förlora



[INNAN DET HELA BÖRJADE]

I drömmen skakade pappa på huvudet och fäste små fjädriga vingar på min rygg. När jag vaknade läste jag tidningen i sängen. Alla hade gift sig och skaffat barn. Det glittrade i deras leenden. Sedan såg jag hur tejpen satt fast vid deras mungipor och var uppdragen till öronen.


Min far var snickare. Han byggde ett hus. Han pekade mot fåglarna och sa deras namn. Han la sin hand på min hjässa och talade om tecknen. Om snön, om fullmånen när jag föddes. Om hur katterna smög sig närmare huset och nynnade på en sång.


Jag sitter vid havet. Min far sa att det var dit jag skulle gå. Han sa att jag måste glömma. Han sa att i havet fanns det diamanter. Och små fiskar som visste saker om natten, om båtar, om barn som gick i vattnet tills de inte längre syntes.


[MAGIKERN]

I: Vi ligger på gräset i parken. Hela tiden han berättar håller han hårt i min vänstra hand. Han vet att jag är ond. Han vet att jag kommer att stjäla honom. Det är då han säger det. Och jag blundar. Och jag vet att man inte kan stjäla någon som äger en hög hatt och vita kaniner.


II: På kvällen går vi på bio. Han lägger handen på mitt lår. Jag vet vad de kommer att säga. Jag vet att de avundsjuka kommer att kalla mig namn. Det gör ingenting. Den vet ingenting om den itusågade damen.


III: En magiker kan äta publikens ögon utan att de märker det. Han kan också stjäla ditt hjärta. Han kan lämna allt för en lång galen kvinna. Ingen kommer att förstå. Innan de drog bort skynket från buren fanns där en tiger.


Du säger att en gång i tiden åt hundar människor. De grillade människorna och åt dem med barbequesås och torra salta potatisar. Jag tittar på dig. Du har stora gröna ögon. Du ljuger inte. Du har små röda märken runt halsen som aldrig kommer att gå bort.


Jag lägger mitt huvud i hans hand. Sluter ögonen. Drömmer om snö. Drömmer om ett ensamt rum. Drömmer om ett stort kattdjur som smyger i skogen. Jag drömmer om skogen. När jag vaknar ser han på mig. Hans ögon liknar tjärnar.


Du glömmer färgen på mina ögon. Du pratar om himlen och havet och sedan om de där fåglarna som samlar blå saker till sina små hus. Jag tittar inte på dig. Jag ser över åkern, bort mot skogen, och sedan, när jag hör att du tar en paus och andas in, lägger jag min ena hand över dina ögon så du kan minnas.


Saker i din ryggsäck: en ficklampa, en kniv, ett litet paraply, en bok om en fyr. Du håller dina händer över mina ögon. Du ber mig minnas mer. Du vill bli rädd nu, säger du. Pälsen växer bakom mina öron. Jag lägger huvudet mot din mage. Du vet att det här är förbjudet.


Du andas långsamt in i mitt öra. Berätta, säger jag, men du vet inte hur man gör. Du har aldrig färdats över vatten. Du har aldrig räddats från en häxa. Du har aldrig gömt dig bakom de raka björkstammarna. Du biter mig i halsen. På natten drömmer jag att jag äter en tiger.


Vems är bilderna? Jag vaknar en morgon och då finns de redan där. Kanske skedde det på natten. Hur de styrde rymdskeppet över mitt hus och strålade ner minnen genom taket, in i mitt huvud. Det kanske inte är minnen. Det kanske är polaroider. Hur du håller fram kameran mot mig, som ett påbud.


Jag ligger på mage i gräset. Min far är försvunnen. Vägen från häxans hus minns jag inte längre. En natt somnade jag och vaknade på ett annat ställe. Jag kände inte igen doften. Hundarna kröp närmare. De viskade någonting. De talade om månen. Hur den steg ner från himlen och sökte efter mig.


[I SKOGEN]

Ondskan har ögon och namn. De plockar ihop delarna, väljer de allra minsta, lägger dem i små lådor. Så skapas barnen. Ingen tror mig, men det är så de gör. Sedan fraktas de med rymdskepp till jorden.


Ovanför trädtopparna flyger de. Små barn med vingar av stål och masonit. De tittar inte ner. De har ögon som du inte kan se. Kanske är de från en annan galax. Kanske är de små änglar, de döda som bestraffades och sändes tillbaka till jorden.


Barnen står på rad. De har samma namn för är man unik får man lida. De ler inte. Deras ögon lyser i mörkret och när man kommer närmare hör man att de fräser. Deras klor är vassa och vänder man ryggen till så blir allt plötsligt svart. Jag minns det där, hur pälsen började växa runt mina öron, hur jag plötsligt bet tag i ditt ben utan att kunna släppa.


På natten är det fullmåne men det är på dagen det händer. De små barnen samlar pinnar till elden men den vet de ingenting om. Små vackra bokstäver broderades in på insidan av deras ögonlock redan när de föddes. Jag visar dem blommorna, sedan skogen, sedan systemet av stigar som tar dem från en plats till en annan. Och de förstår, de nickar, de tar min hand och trycker den hårt mot sina hjässor.


Barnen vill veta mer om stenarna och metallen som faller genom rymden. Jag pratar om atmosfärer och friktion. Om eld som slickar sig fram. De tittar på mig. De tittar på TV:n. De tittar på mig igen. Nu ler de. Nu ler de och klappar sina händer. De sträcker fram sina små händer som är kalla som vatten. De vet att jag inte tänker skydda dem. De vet att jag tänker säga precis som det är.


Sedan frågar de hur många kärnor det går åt för att driva ett kärnkraftverk. Jag sätter mig ner på golvet bredvid deras små självlysande kroppar. Berättar om de stora husen i betong som läcker ut frätande äppelsaft utan att någon ser det. Jag ser hur de darrar nu. De ser ut som skakande små hattifnattar. De frågar om kärnkraftverken brukar explodera, om barnen föds med leukemi, om kalvarna har två huvuden. Jag nickar och tittar ner i golvet. Sedan vill de veta vad det kostar att åka med rymdfärjan ut i rymden, långt ut. Och om det skulle gå att avbryta kontakten med jorden utan att någon märkte det.


Barnen sover under granarna. De drömmer. Deras ben rycker i sömnen som om de drömde att de sprang. Det är så det är. De vill springa genom skogen, bort från de som bränner in tecken i deras hud med stora förstoringsglas. Jag vet vad de behöver. Mjölkchoklad och mjuka små hundar som håller dem varma om natten.


Nej, det är inte alltid sommar i skogen. Snön lägger sig som ett täcke över de som ligger i mossan och sover. Den rödhåriga flickan, magikern, sju vita kaniner, barnen, och lite längre bort, liksom i utkanten, en trädleopard som slickar sig på magen. Du öppnar boken. En stjärna trillar ut. Andromeda, säger du. Jag vet inte vad du menar. För barnen är det en galax, en av de viktigaste. Det är där de hämtar de goda. De som sår smultron, de som målar den grönaste mossan, de som lägger chokladkakor som spår genom skogen.


På morgonen hittar vi tigerspår. Här finns väl inga tigrar? säger du. Kanske inte, svarar jag och tittar mot grantopparna. Jo, den sitter där, men jag säger ingenting. Jag frågar dig om fyren. Jag frågar dig om små vita båtar som kan ros över kanalen. Din mun snuddar vid min kind. Du trollar fram en skål från bakom mitt öra. Den är blå, som natten innnan den svartnar. Du lägger små lappar i den. Sedan drar du en av de små lapparna och läser vad där står. Någon av oss måste gå hungrig. Den andra får skriva berättelsen.


Barnen följer stigen. De ser upp mot stjärnorna. Sedan lägger de sig i mossan. Nu är de farliga. Nu håller de varandras händer. Viskar namnen. Kallar på tigern. Magikern. Den rödhåriga kvinnan. Vi är alla som barnen. Vi längtar efter rymdskeppen, de små hästarna som aldrig vill sova.


Precis innan natten blir svart är den mörkblå. En gång sa du att det var så du såg mig. Sedan tog du min ljusa hand och höll den mot din mun, bet ett hål i min handflata. Jag ser barnen nu. De gör likadant. Går vilse utan att lämna några spår.


Vi står i skogen. Han pekar. Han säger att katterna kom från berget. Han säger att havet sjöng en sång. Han säger att jag kommer att bli ensam. Att natten kommer att bli varm. Att alla bilder kommer att förvandlas till berättelser.


[HAVET]

Barnen står vid havet. De ser små ut. De kallar på hajarna, stingrockorna, de små havsleguanerna med sina hemligheter. Du var alltid rädd för det där. Hur de höll i varandras händer och sakta började gå ner i vattnet.


Jag ber barnen berätta. De håller för sina öron. De håller för sina ögon. De säger att i vattnet bor det andra djur. Jag lägger dem ner i den varma sanden. De somnar. De drömmer om hundar, om de små havsleguanerna, de drömmer om en rödhårig prinsessa som räddar dem och håller deras händer på ett helt annat sätt.


Barnen går längs vattnet. De väntar på sjöhästarna. De väntar på eldflugorna. De har samlat ved hela natten. Sedan skickar de inbjudningarna. Mödrarna kommer i gryningen.


De vet ingenting. De anar ingenting. De är självupptagna och okänsliga. Befria oss ifrån dem. Lura ut dem på djupt vatten. Det är så det ska göras.


Under vattenytan förvandlas barnen till fiskar. De simmar snabbare och snabbare och biter de vuxna i benen. Det är så det borde vara.


[SEDAN]

Båten sjunker. Råttorna sitter i en kastrull. Vi simmar mot land. Vi går upp mot huset. En man i rutig morgonrock står på sin veranda. Han bjuder på te. Han gör små smörgåsar med gurka. Han vet saker om min far. Jag säger ingenting. Havet i mina öron är fullt med hummer. Mannen hämtar ett foto. Det föreställer mig och min far vid en glaciär i fjällen. Vi kastar snöboll. Vi skrattar. Jag känner inte igen mig. Mitt ansikte är förvridet.


En av de små båtarna styr mot fyren. Jag är ett mumintroll. Jag är en vit en som äter barr. Jag blinkar mot solen. Jag ligger i fören och läser en bok. En gång var jag liten. En gång var jag ensam. En gång var jag så rädd så jag gömde mig i ett hus. Så ska man inte göra. Häxor bor i hus. De tror att de är bra för en. Hur ska de kunna vara det? De är ju som mödrarna, de äter sina barn.


Min far var snickare. Han byggde ett hus. Han pekade mot fåglarna och sa deras namn. Han la sin hand på min hjässa och talade om tecknen. Om snön, om fullmånen när jag föddes. Om hur katterna smög sig närmare huset och nynnade på en sång.


[NU]

Jag drömmer fortfarande om dig på nätterna. Snart kommer du att höra av dig. Jag skickade ett kattdjur genom skogen för att söka efter dig. Ge honom honung. Ge honom ett tecken. Han har inte ätit på hundra dagar.






The Candyland! min egen grafik