Mowyte i pyjamas
Chuck Palahniuk
Poesi av Towe My 2004-2011.



Projekt: Monologroman.



vit val vit val
uti havet
sjunker

vad är det val gör?
val dör val dör
val sjunker ner mot sjöns botten

inuti ben smyger döden i valen
i sjöval, farvattnets val, farvalen
och nu far valen, farväl val

val är inte här
här är han inte
var är val?
val?
var är far?
i vattnet?

men han var ju i skogen
vad gör han i vattnet?


far var val
far röd vit
död vit val
död far sjö
val död val
vit far död         i hav

vid vak vakar
någon med kokonger

och när det faller
det som faller
    det faller med en duns

hårt, det faller
det som faller

farled
farvatten
val

faller far?
far faller
far är val som faller
i vatten
sjunker sjunker sjunker

hon är en ö

hur länge kan ett barn sitta vid ett hav?

vid ett: farvatten
(vid vatten) utan: far

i ett vatten ligger valen
ligger inte vaken valen
ligger mycket stilla valen
sjunker ner mot botten valen
är ej längre val, den valen

vara vill vid vatten
far rar är död
hon viskar, tystnar
stänger något, låser


*


sitter på is och väntar
väntar på hög hatt väntar
väntar på cape och kaniner
blottar strupen väser biter

på bussen viker barnen kaniner
sen äter jag upp dem

skruvar åt skruven i kaninens huvud

spegel spegel på väggen där, säg vem som farligast i världen är
farligast i världen är, en galen kanin med maskingevär

Drar åt skruven i huvudet på djuret. Djuret är
en kanin. Vit fin fin kanin. Har en liten min i sitt
lilla lilla ansikte som gör att den ser söt ut.
Hut, borde den veta. Liten fin vit vit fin kanin. Med
sin lilla ansiktsmin. Drar åt skruven.

Det är magikerns kanin. Han tog den ur hatten.
Mitt i natten tog magikern en fin kanin ur sin
hatt. Matt kan man bli av dylikt. Ta djur
ur hatt i nattens mörker. Klok är han inte
magikern med sin cape och sin ridå. Han
kan lika gärna gå och få publikens ögon i en
burk. De ser ju ändå ingenting när det är natt och när
magikern tar ur kaniner ur en svart hatt.

Små döda djur som spår genom skogen.
Jag såg hur hon tuggade. Jag såg hur hon
tränade sina käkar på att äta. Ben åt hon.
Kött är inte hennes sak. Hon gillar mat med
smak och vitt bör det vara. Knaprigt hårt
och vitt, sa jag. Vitt i munnen.

Spår av någonsomätit genom skogen.
Men orden lät hon bli. Dem gav hon till
någon annan, som mat. Men inte på fat.
Från fat ville den lilla inte äta. Petade
gjorde hon. Ratade mat från fat. Men ord,
dem åt hon. Som de vore gjorda av socker.
        Av snö, säger hon, de är av snö.


*


i pepparkakshus:
något böjs till det brister (kan ej laga det med: klister)

vad ungen gör i ugnen?
tittar ut

vet hut
böjer sig tills det brister


Tvätta väck träck i bäck, från: fläck.
Så länge hon inte bottnar så är det ingen fara.

Tjära lilla barn, bör du inte äta.

Påka väck träck ur fläck. Slå hut ut
ur fläck. Väck med beck. Kasta beck i bäck väck.
Knyt in barn i säck.

Tjära små barn. Lägg de i bäck. Vänta på vintern.
Sen är de väck.

Vad barnen gör under isen?
Tittar upp.


*


smulor i skogen
av pepparkakshus
och under en gran
ett däst litet: barn?


det var jag
det var jag som åt upp huset


: kakmonstret


någon äter på mitt tak
i sakta mak äta tak
äta kaktak, flak för flak
god smak på tak, flickan sa
stod där: rak, och åt upp: tak


återvänder till skog
står i skog vid: hus
tyst som liten: mus
tar nu fram en: slägga
gör nu av hus: pepparkaksgegga


springer ut i skogen: modern
bort från kakhus monster slägga
bakom gran hon sedan ser
hur monstret slår ett hus till: gegga


husgrus: pepparkakssmulor


hon slår sönder huset
lilla kakmonstret
lilla pepparkakshuset
lilla pepparkakshusmonstret
hämnd, säger hon, lilla monstret
hämnd, smakar pepparkaka


barnet är galet, galopp


*


oljud: det som inte låter

(den)


[triptyk]
I
håller under vatten: huvud
ordet kommer inte: ut
bubblar bara
    nu vill du minsann tala!
skrika vill du svara
svara kan du inte under vatten huvud är
handen håller huvud under
hårt håller handen huvud ner
armar fäktar far omkring
nu du tala vill
men handen min vill hålla
hårt runt huvud hålla handen vill
i vatten ner

II
handen släpper huvud upp
huvud far med fart mot taket
armar sprattlar hostar skriker
hostar huvud skriker slem
orden forsar skriker huvud
ögon brinner brinner skriker
orden har du nu i munnen
skriker ut dem ut ur: munnen

III
hotar hötter högt med handen
knutenhanden högt och gormar
struttar runt och föreläser
skämmas borde hon och: galen
galen är hon nästan farlig
ler nu stort åt knutenhanden
talar gör han: oljudsmannen


smälter, läcker ut
ditt namn
det lyser   det lyser som om
det är ljust
som du är: ljus vit blek
saknar saknar: blek
kom tillbaka, b.lek


ord till om du
brev från mig ord


se dig vill bara se dig vill bara se på dig
vill bara stå och se på dig se på dig när du
se på dig när du står och ser på mig


*


husgrus
pepparkaks-
smula
fräknar på en ljus
vit vit blek

fläcka


kaka på taket
på huset
taket är en kaka
är huset
en pepparkaka är
huset av kakan är
huset

pepparkakstak


slå kakan ur henne


vit måste äta
men hon vill hellre
ligga i ordet och sova


den jävla ungen tjatar ju om att få
ett språk hela jävla tiden!

de växer ju i skogen, orden
det är ju bara att gå ut och hämta ett!



hon går ut i snön
(som faller ner)
och faller ner i snön
(som faller ner)
    i snön


stoppar orden i kokonger
sköra små små kokonger
gräver ner i snö kokonger
gror då orden i kokonger?


kokongen är en liten sköld
mot: köld


kölda: hålla sköld som skydd
mot iskalla, de som inte brinner


sitter i trädet, gör hon
trär kokonger på en tråd
samlar inför vintern
till ett eget: ordförråd


lägger kokongerna på rad
som om jag ville säga dig något


isblå kokonger
de med ditt namn


skära skära kokonger
skära sköra skära kokonger


en ö i ett hav, sa valen
tittade på henne, vit som socker
och snö, sa flickan, jag är av snö


hon är av snö
och: ord


spår i snön
hur hon vaknade om natten
gick ut och lugnade kokongerna
en efter en


hon simmar över havet
hittar en ö
en ö av snö
hon går iland
på sin ö
en ö av snö
hon gräver i snön
små gropar att bo i
gropar för ord i kokonger, att bo i


det sitter en rödhårig på en ö med kokonger
lägger huvudet på sned, lyssnar
ljud av: vatten mot kokongers ö
som en vaggsång vattnet viskar
mjuka sköna sköra sånger
orden ligger i kokonger
den rödhåriga samlar på kokonger
vita små vaggsångskokonger


en ö av snö
vitt vitt vit hon är
sitter där
med sina ord och prålar
tror hon är av vikt
och vad fan är det där?!
skriver hon på en: dikt?!


vadfalls?!
ett ord?!
hon har ju redan ätit!



hon berättar en berättelse
för havet
för valen i havet


en val är en val är
ett mycket stort djur
som inte vet mycket om kokonger
men om ord, om ord vet
valar mycket
och om flickor ensamma på vita öar
med munnen full av berättelser


snöflingor täcker kokonger
vitt över kokonger
kokonger runt orden
och snön och flickan
ljus vit vit blek


ögon nära ljus vit ljus
hy, nära huden
orden säger ljus vit ljus
hy, munnen nära örat nu
viskar orden, ljus vit ljus
ville bara hålla i dig
litegrann, mot hud
min ljus vit ljus
hy, hålla du
lite, lite, hårt, men: länge


ljusvit bleka hyn kokonger
snö och ö och brevkokonger
mannen natten bleka ånger
ord ord brev ögon ånger


alla kokonger är ihopsydda
till en lång lång: mening
den är till dig


*


håller ljuset nära huden
lysa upp dig se och: läsa
läsa hela huden du
hålla ljuset nära läsa
nära nära brände huden
brände huden nära du
vände bränd och gick med huden
du kan inte läsas: nu


nattfjärilsnära ljuset mannen
läsa mannen huden nära
bränna huden mannen nära
skrämma bränna bränna huden
mannen natten mannen vänder
mannen går iväg från ljuset


*


hur du gick när du gick: fort, och: framåt


*


Hur jag söker upp magikerna.
En efter en. Stryker med fingret över deras namn.
Lägger min kind mot.
Luften är kall nu. Höst det nalkas.
Fallandet. Ruttnandet. Namn och förbannelse.


ville skriva ett brev
ett tunt, men med utvalda ord
men kunde inte hitta dig
inuti mitt huvud


inte ens ditt namn säger var du är


ditt namn ligger under min tunga
ruvas, tumlas runt
väntar på kom tillbaka, hämta


letar efter ditt namn
under min tunga


du tiger, för att
    någon sytt ihop din mun?


bita vit
och: smita


*


då du dövet slår till,
med: örat


*


Hur du håller händerna för dina öron som om.
Håller händerna, håller fast mina händer
så jag inte misstar. Tar i. Tar i av misstag,
tar med handen, hålla hårt, intill. Hålla
tätt intill och: nära. Hur man andas genom
handryggen. Hur man ger någon sitt namn
som ett fågelägg. Och hur han håller det.
Håller, som om. Håller i, försiktigt. Nästan.
Ja nästan som. Och vänder sig om. Vänder
sig bort. Bortåt. Och: äter upp det?



La ett spår av kokonger mellan husen.
Vita små kokonger som spår. Små vita kokonger
med ord i. Ett för varje dag jag inte pratat
med dig. Ett långt brev som måste pusslas ihop.
Mellan husen. De små vita. Dina spår längs
med mina ögonlock. Hur du lutat dig inåt. Och
sedan: ifrån. Jag minns hur du gjorde. Gav
mig alla korten. Och spelade: oskyldig.



*


du. jag. breven.
då. nu. gå. gått.
har.
har.
försvunnit.


*


kasta flarnet ner i kvarnen
färsa flarn
forma sen till: fint


ett flarn tas inte ut ur ugnen
det kastas in


stoppar stopp i ungen, barnet
stoppar handen in i munnen
stoppar in i munnen: barnet
sväljer barnet
så håller hon käften


och ordet?
skaka ut det!


detta lilla, flarn?
bind runt henne: garn
och kasta in i väggen
så hon tiger


en, fläcka?


kasta in det i väggen


blek är hon, barnet
blekt men: blankt
(blekt av hon som tvättar rent)
badar prål i bäck
väntar på vinter
hackar då prålet: väck


väntar på:
stelt vatten


*


Barnet ligger och ler, med ansiktet uppåt.
Barnet ligger och ler, lite stelt, med ansiktet uppåt
mot solen och molnen.
Barnet ligger och ler, med ansiktet uppåt,
lite stelt, under isen.


i ugnen stoppar hon ett barn
"det är ej skillnad, flarn som flarn"


*


blankt bör det vara
säger modern
putsar barnet mörkt


blänket
slå sönder
strö ut
s å h o n s e r d e t



*


Om du håller en kniv
Du håller inte en kniv
Du håller en snigel
mot din hals


*


att inte: spricka


duärbomulljagär Hon Som Brinner


och blickas vill man
bli sedd av annan
och fasthållen som: hårt
fast: mjukt


tränga sig in i
trång
ett du-utrymme


sipprar ut ur
din lilla ordbunker


dunka ut
mig
ur: du


du höll mitt namn som ett litet fågelägg
detvardetjagsåg



Ser mig om efter dig
hela tiden
hela hela hela
tiden
du är inte där


jag går vidare jag går vidare jag går vidare
men vrider jag huvudet bakåt
letar jag efter dig



vart tog du vägen
med mig?


Du sa mitt namn
Du visste vad du gjorde


Det blöder ur ögat.
Det är du.


*


faller, bakåt
där står du


spjäla mig


stort hål i
stort eko i
stor saknad som
saknar som
stort


öppnar orden
de är tomma

orden är tomma
men mellan raderna växer det en skog



*


vänligen, mata inte: orden


glipar, läcker ut: ett namn


Hur de små grodorna smög runt stenen,
gav dig små pappersbitar. En bokstav
på varje, så att du kunde läsa det här.


Men din skugga är alltid bakom mig.
Och om jag plötsligt skulle börja gå
baklänges, skulle du stå kvar, låta mig
kliva in i dig som om du vore ett
rum. Och kanske skulle du sedan stänga
dörren. Låsa och kasta bort nyckeln. Glömma att
den någonsin öppnats.


jag är mer än bara orden

dina tankar tanka ut
och in i: här
ankra tankar


skriver små jävla berättelser
tilldighelatiden


han står med ansiktet hitåt
han står alltid med ansiktet hitåt



*


påka språk
påka ut
påka ut ett du ur orden


varför vill du hålla mina ord så [nära] tätt intill?


jag minns alla dina ord
jag vet att det inte är så det skall göras


hur något långt där inne lade sig tillrätta


om du händer
jag skriver något annat


maroderar gör du
stjäl en sten som är mitt hjärta


flyttar omkring dina bokstäver


tumla orden i din mun
svälja ut och i: blodet
dina konsonanter och vokaler
precis där under huden
finns du


hur jag höll upp konsonanterna som pokaler
hur du vred runt mitt namn
vände på det, hittade kristallen


du är ordet
där i väggen
ta dig ta dig
ut ur väggen


silvra
silvra dig ut ur stenen


låt mig in


åtråvänd
kan inte: återvända
till: innan
hur hans hand
snuddat
väckt
räckts ut


ord bör ätas råa
som spädbarn


hur du formar stavelserna
mina tre
knådar som en: deg


varför går du runt i mina spår och trampar?

du klampar på min bro, vad vill du?!


du är skuggan bakom orden
du hukar dig
du gömmer dig ifrån
som om jag inte såg dig


[satans jävlar ord och tecken!]


*


moderklägget är en: egg


uppfostrarna som: f|o|der


*


det där jävla leendet
spränger sönder
jag måste börja ljuga nu
jag måste börja säga att du inte betyder något


Jag saknar dig inte.
Jag saknar mig.
Hur jag kunde ha varit.


Håller avstånd
hårt
i: handen.


Här
du vilse trampa kan.
Runt runt cirkulärt
och: farligt.


Lät dig hållas.
Hårt.
Mot minnet. Mitt.
Och: inuti.


Spår. Avtryck. Domningar.


*


Smält dig.


Kan ej ge dig: tillträde. (Stanna där du är.)
Måste hålla: avstånd. (Klamrar mig fast vid:
avstånd.)


Smälter ihjäl.
Din hud är mot min.
Jag är:
det som rinner


Men saknar dig gör jag inte.
Och: ljuger     gör jag.


(Av tjärlek går man sönder. Becka sig i: någon annan.
Mörkt mörka mörker. Söt ändå. Som sockervit.
Huden min och: du. Om du log. Men: här.)


All denna hud, som döljer.
Jag, så: vit. Sockervit, som: strösnö.
Och: söt. Och du: dold
bakom dig själv.


Att exorcera: avbesätta: ej längta mera.
Detta skall du göra: byta en mot annan.
        Regnar ner från skyn.
Gör de aldrig. Men fastnar. Klibbar.
Klistrar kvar. I min mitt, som: var.


Han,
i hennes: ögon.
Du är jag.


Att hysa någon.
Som av tvång.


*


Beck dig. Svart och färga.
Måla hela världen lilla mor.
Måla mon, hon. Hon där, ditt vatten,
hela havet, hela havet stormar.
(Rovfågelsmodern: gormar.)


Beck dig, modern säger. Gräver bäck.
Mellan ungen och sig själv. Ja se här,
här skapas det en: älv.


Springa ut i snön.
Och sova.


(Snö
är bara ett annat sorts: vatten.
)


Hur man gör en isängel: lägger sig under isen, tittar upp.


laga maten
laga barnet

trasig
som av trasor: vävd
(och: av någon)


Hjärtat trött nu.
Minnet gnider.
Ja, som det svider.
Barnets blick nu brister.
Laga ej med: klister


Pepparkaka. Smaka.
Smaka lilla kaka på mitt hus.
(Det är något fel med hennes leende.)


*


Ensamhet. Att sitta allena.
Och: brinna.


*


Skräck dig.
Dig i skräcken blanda.


Skräck dig. Minns ljudet av modersvingar när hon över granen far och letar. Skräck dig. Fasa. Fasa detta. Att hon hittar. Räds det ljudet. Räds och göm och in i kammarn efter (ja, en hammare fick hon av sin far. Ifall att. Bra att ha och vacker. Sover med den bredvid. Ifall att. Och om.)


Far var. Den Som Räddade. Tog barnet ur pepparkakshuset. Ungen ur ugnen. Se så barnet ler. Se, på barnet. Är jag inte den vackraste?


Fadern barnet garnet. Trasslet lyfts ur boet. In i kammarn. Den där tomma blicken. Den där tomma blicken är min. Att det något annat finns.


Boet, barnet. Galet barnet är. Borde inte vara där. Se där kommer rovdjuret. Se där kommer hon, modern. Med sitt avstånd och sitt gäck.


Kammaren och katten. Hammaren och nätterna. Alla dess nätter och böcker och ondskor hon slår med sin hammare sönder. Se så hon gör. Måste förstöra. Får inte finnas. Men ljudet av vingar. Rovfågelsvingar. Därute. Ja därute vakar hon. Uppfostrerskan.


Fadern i sitt kök. Barnet i sin kammare. Den tomma blicken. Nej, hon är inte den fängslade, hon är den frigivna. Men sitter och minns gör hon, barnet. Och blicken töms och viljan rinner ut.


Och någonstans därute vaktar modern. Med klor och näbb och tomma bot. Men låta kan hon. Och sina vingar slå i vinden. Som ett hot.


Far rar.
Far drar. Ut ur berättelsen.


Älta. Elda. Ägg och vatten.


Ägget ältar hela natten. Vatten släcka elden minnet modern skogen bo. Somna sova hundra år. Tiden går. Ja, läkes sår?


Ägget garnet sover stilla. Barnet lilla. Fadern vakar. Klockan tickar. Tiden går. Timmar blir till. Och något händer. Ja, vad händer? vem vad nej


(Döden knackar på. Förstör hela jävla berättelsen.)


Kroppen krampen lampan. Hon minns lampan. Katten. Saftsoppan. Källaren. Katten och källaren. Och någon tänder ett ljus vid en säng. En sten skall få ett namn. Inristat och oglömt.


Det krackelerar. Spricker. Går sönder. Och den där tomma blicken. Vänder åter. Blir väggen mellan ägget, och världen.


Och vad som kommer upp vid tö (ur snö): vi ska alla dö. (Men fadern först. Och över vita vidder nu. Ekar detta. Nej ekar inte. Tyst är hon, ägget. Tom i blick. Lämnad ensam. I sånt skick.)


Och Gud är inte där för Gud är död. Har aldrig funnits. Inget sådant arv att ärva. Bara hus och pengar. Katt och säng. Detta skall vi minnas. Ägget katten fadern. De är tre. Tre de var. Nu, är bara ägget kvar.


Även katt mot döden går. Ägget har så många sår. Låter katten vila fadern nära. Ära det som äras bör. Lägg i jord. Sten bredvid [brevid]. Lilla liv. Att detta se. Vill nu lägga sig bredvid [breve].


Skaka barnet får man inte. Inte heller koka. Inte åtrå inte skiva inte ut i snön sätta. Se så många små begränsningar det finns. Lika bra att låta vara. Låta kallna. Svalna.


Nej ägget önskar inget barn. Liv i modern finns det kanske. Men liv i livmodern vill hon inte ha.



*



Ljuger.


Ljuger mig själv rakt upp i ansiktet.


Ser inte vad som komma skall.


Springer rakt in i. Muren. Väggen. Dina öppna armar.


Och en gång till. Springer rakt in i.


Dig.


Whiplash.


Du är min. Whiplash.


Jag är. Skadad. Så. Skadad. Jag är. Blod. Jag är Trassel. Trasig. Sönder.


Du är.


Whiplash.


Jag är. Drama Queen.


Jag är Hon Som Inte Kan Sätta Gränser. Jag är Gränslös. Genomskinlig. Genomsynlig.


Och du. Vill veta vem du är. Du är. Du är inte. Här. Inte här. Du är. En berättelse.


Jag ger dig för mycket. Jag ger dig en egen historia. Jag vet att du har en mjukhet som du inte kan dölja. Som du gör allt för att dölja. Som du döljer. Ja, som du döljer. Jag tänker inte såra dig. Du är mitt ishotell. Dörrens nyckel. Havets lugn. Skogens gömslen.


En gren. Ett garn. Ett barn. En magiker och en vit kanin.


Jag går vilse. Jag går vilse i snön. Min hud är vit som porslin. Jag är. Vilse. Du är. Min whiplash.


Dina kaniner och ditt namn. Mina händer och ditt namn. Ditt namn och min berättelse. Dina kaniner. Mitt garn. Mitt hav. Min ö.


Du, är en ö.


Jag, är ditt hav.


Du ser det inte. Jag är hon som ser dig.


Jag är hon.


Jag.


Är din whiplash.



Scenario: Du. Och. Jag.


Det kommer aldrig att hända.


Du. Och. Jag.


Dina händer. Det händer. Ditt namn och dina ord och mitt rum och min säng och dina ord och mina tankar och mitt luftslott och jag är en regissör du är ett namn du är hud och en man och en hatt och en vit vit kanin springer genom snön. Jag är en berättelse jag är hon som böjer sig jag böjer mig bakåt jag är halsen jag är saltet jag är dina händer och ditt namn och jag är vit hud porslin och en vit kanin och din hatt och dina ögon och dina ord som gör labyrinter i mitt hår och jag går vilse jag går vilse jag vet inte hur du, gör. Hur du gör. Bara lite.


Du gör så lite. Jag bygger scenarion i mitt huvud, av så lite. Jag ger dig en gloria. För så lite. Jag sätter dig på en piedestal.


Du sa mitt namn. Nej. Du sa inte mitt namn.


Du sa inte mitt namn.


Jag borde ha sett det.


Du sa inte mitt namn.


Du höll min hand och sa orden och allt det där vi borde göra och du sa de vackra sakerna och de rätta sakerna och du sa de snälla sakerna och de goda sakerna men du sa inte. Mitt namn. Du sa inte. Mitt namn.


Det var det du inte sa.


Jag gav dig en gloria. Du sa inte. Mitt namn.


Whiplash.



Jag skrämmer dig nu. Man ska inte skriva en berättelse om en man. Man ska spela ett spel. Inta en roll. Vara en position. Inte ge honom ett helt [jävla] smörgåsbord. Man ska spela svåråtkomlig. Spela. Var Den Du Inte Är. Var inte den du är. Var. Ingen. Om du ingen är så vill han veta. Han vill inte veta. Du ger för mycket. Jag, ger för mycket. Jag ger dig allt. Du Vill Inget Ha.


Och ditt mörker drar dig ner och jag ser på medan du sjunker. Du vill inte räddas. Av mig. Jag vill inte. Rädda dig. Jag vill hålla dig emot min kropp och ge dig en berättelse. Ett ishotell. Vita ranunkler. Ett rum. En säng. Långa filmer och varmt te. Vita påslakan och svarta katter. Många ord och alla de här tankarna. Jag ger dig, tankarna. Och orden. Jag kan ge dig. Orden. Jag kan ge dig. En berättelse.


Jag kan ge dig allt det där du behöver som jag behöver som håller värmen och närheten och tystnaden och sömnen och orden och täcket och nacken och mitt långa hår när jag böjer mig bakåt. Jag kan ge dig en adress ett namn en famn en sång en kopp och mat och en soffa en bok ett ord och flera och många och ditt namn. Jag kan ge dig ditt namn. Jag kan ge dig. Du kan få mig. Du kan få ge mig. Allt det där. Och orden. Och mitt namn. Ge mig mitt namn. Jag vill ha det tillbaka.


Du sa aldrig. Mitt namn.


Jag hör hur det spricker nu. Det börjar spricka nu. Krackelera. Gå sönder. Det börjar rämna. Slottet. Mitt luftslott. Berättelsen.


Du ville aldrig. Ha mig.

Du sa inte mitt namn.

Du ville aldrig. Du sa aldrig. Du.


Jag.


Whiplash.




Och vi är så nära.


Så nära är vi.


Så lika. Ibland, så lika. Ibland, så inte. Och nära.


Om du bara. Inte höll. Så hårt. I dig själv.


Det här är en berättelse om dig.


Det här är min berättelse om dig, från mig, om dig.



*



Det finns saker jag skulle vilja säga. Men jag vet inte hur. Du gick ut i skogen och sen. Du gick ut. Och sen. Jag håller ditt namn mot mitt ansikte. Jag lutar mig över ett vatten. Någon faller. Någon faller hårt mot en sten. Mellan mina händer.


*



Även han har en hög svart hatt. Och en natt [instoppad] i skjortärmen. Han håller sina ord synliga. Jag vet vad det betyder. Hur lätt de trollas bort. (Har aldrig funnits.)



*



En tiger. En tiger och ett vatten. Om jag lutar mig lite bakåt når håret ändå ner till mina skinkor. Jag är ett vatten. Jag är ett hav. Jag lutar mig bakåt. Du håller mig hårt tryckt mot ditt bröst. Du håller dina händer där mitt hår slutar. Du slutar där min mun börjar. Snön faller över dina spår och någon går vilse. Någon går ut i mörkret i skogen och går vilse. Snön faller över granarna och du håller mig hårt mot din mun och jag försvinner in under. Din hud. Jag är under din hud. Jag håller dig samman. Jag är ditt klister. Jag är hon som du håller mot din tunga och snön faller och spåren av kattdjur under granarna och barn med garn lägger spår hem till min hud och ditt huvud mellan mina händer och dina ord och mitt hjärta som ett nystan och din hud som är genomskinlig och din rädsla och min och mitt och väggarna och hatten och en vit kanin och ditt namn och ditt namn och ditt. Namn.


*



Din sköra röra. Ditt sköra du. Förgöra. Förstöra. Anfalla.


Du är ett litet krig.


Och allt du ger får du tillbaka. Du vet det. En dag kommer du att vakna med ett hjärta i bitar på ditt vita bröst. Ditt nästan hårlösa bröst. Ett torkat hjärta i bitar. Ett du. En röra. En skör röra. En sån. Nån. Du.


Nej, det här är inte ondska. Det här är ett annat sorts mörker.



*



Du lagar dig.


Jag är inte ditt klister.


Jag är ditt godis.


Jag är inte ditt godis. Jag är hon som stjäl dina ord när du sover och skriver Berättelsen.


Du behöver mig. Lika lite som jag behöver.


Jag är en kanin. Jag är din snö. Kall och vit och mjuk, som porslin.



*



Hur magikern lurar publiken. Han stjäl deras ögon.


Blandar dem i en stor svart påse av tyg. Delar ut dem till dem som inte behöver.


Hur jag minns ditt namn. Du smög dig in om natten. Häftade fast det under mina ögonlock.


Hur jag minns ditt namn. Dina steg bakom mina i flera år. Sen hinner du ikapp. Tar min högra hand och håller den mot ditt vänstra lår. Jag berättar en saga. Du ger mig små kakor på ett blommigt fat. Du lägger din arm på min kudde och låter mig sova. Du blandar orden i en svart tygpåse och drar upp ett på måfå. De betyder ingenting. Inget av orden betyder någonting. Du har en hög svart hatt och en kanin. Du lägger en kniv på ett bord. Någon av oss kommer att använda den. Det är inte du.


Kaninen är vit. Jag är en tiger. Min hud är porslin. Min hud är. Min hud är ljus. Genomskinlighet.


Jag är en tiger. Du har en hög svart hatt. Du håller en påse av tyg hårt tryckt mot ditt bröst.


Du lämnar spår i snön. Du vill att någon hittar dig. Det kommer inte att vara jag.







The Candyland! min egen grafik