Mowyte i pyjamas
Chuck Palahniuk
Poesi av Towe My 2004-2011.



En liten vit kanin.

Follow the white rabbit.
/datorn till Neo i The Matrix

Run, rabbit, run!
/Lady Tottington i The Curse of the Were-Rabbit



En berättelse behöver inte så mycket mer än det här. En vit liten kanin. En liten jägare. En skog. Spår genom skogen. Ord utlagda i skogen. Jägaren som smyger i spåren och samlar på orden. Jägaren gömmer sig bakom en gran. Tror inte att han syns. Tror inte att han själv lämnar spår. Tror nog att han är osynlig.
    En liten vit kanin skriver ord på små vita lappar och lägger dem i den grönaste av mossor. Hon lyfter lite på hakan, det ser ut som ett avsked men hon sniffar efter något. Efter någon som står bakom en gran och tror att han är osynlig.
    Liten kanin skuttar vidare. Skriver nya ord. Lägger ut nya lappar. Vänder då och då på sitt fräkniga lilla kaninhuvud och tittar bakåt. Som för att se om du hänger med.

Ibland blir dock den lilla vita kaninen trött på att lägga ut orden. Hon är trött på hemligheterbakomgranar som aldrig lägger ord och tecken tillbaka. Så hon spar alla små vita papperslappar för sig själva. Gömmer dem i en liten rosa f[l]icka i sitt inre som luktar hallon. Sedan sätter hon sig vid smultronen i den svala skuggan i skogen och väntar.

Små siffror lämnar den lilla jägaren efter sig ibland. Små, små. Den lilla vita kaninen äter upp dem. Som mat. Flera gånger om dagen äter den lilla vita kaninen upp de små, små siffrorna som den lilla jägaren lämnat ute i den grönaste mossan i den stora djupa skogen. Som mat. Mätt blir hon. Nog inte.

Den lilla vita kaninen är inte dum. Den lilla vita kaninen är lite ledsen. Vill den lilla, lilla jägaren skrämma henne och äta upp henne, eller bara luta sig in nära och lukta på hennes vita mjuka päls? Om det vet jag intet. Därför kan jag det heller inte berätta.

(Leta, leta efter din inre kanin.)

*

Kaninens berättelse:
Jag har sparat alla siffror. Längden på dina spår och hur långt det är mellan spåren. Hur du ibland har gått sakta, sakta för att sedan börja springa, för att hinna ikapp mig. Jag har också andra siffror. De symboliserar Tid. Klockslag då du ställt dig bakom granen och tittat på mig, sakta låtit din hand passera över mitt namns rygg när det smugit förbi i skuggan, och klockslag över hur länge du har stått still och bara andats. Och klockslag över hur länge du stått still och glömt bort att andas när jag /vridit mig åt ditt håll och lyft någonting blankt och mycket vasst och hållit det allt för länge tryckt vertikalt mot huden /samlat de små, små vita molnen i min högra hand, lagt dem på tungan och svalt dem en efter en som drömmar som någon lagt i en stor kall mortel och sakta, och utan eftertanke, mortlat sönder.

De små, små röda spindelkvalstren är egentligen bitar av ord. En gång i tiden låg det som ditt namn i skogen och lyste. Sedan hände någon som delade upp dig i alla dessa miljoner bitar som kryper omkring snabbt, snabbt för att undvika sammanfogning.
    Jag gav dem ett uppdrag.
Deskallgöradiggalen.

*

Ibland är skogen tom och tyst och nästan skön, men farlig. Vit kanin med många ord och barr. Sova under mossan. Lyssna, lyssna tyst. Var tog han vägen, jägaren?

Han får inte tala, nej. Han har inga ord. Inga ord till mig. Har han gett. Men försvunnit. Bort. Eller kanske söderöver. Men inte hit. Tomt det är. I skogen. Tyst och stilla. Farligt[,] ensamt.

Och kaninen är av blod och du är av blod och du är av ord och ditt namn lyser i mörkret om natten i skogen som en liten lysmask som en liten ficklampa lyser upp var hon ska gå var hon kaninen ska gå var hon ska stanna var hon ska lägga sig ner och vänta

(Men, det där är ju ingen jägare, det där är ju en, magiker?! En man med en hatt. Akta dig, akta dig kanin, han samlar på ord, han samlar på namn, han samlar på små, vita, kaniner. De gör honom så fin, och blank.)

Kanin vaknar med en underlig känsla. Skog är så tom. Sus så tyst. Smyger bakom granen. Ingen där. Bara spår därifrån. Så minns hon. Hon minns hur hon gick fram och bet honom i benet. Och dundrade sin lilla vita axel hårt in i hans. Som det kändes. Det kändes. Och sved. Blickar sved och svedde. Och jägarn gick. I det skicket. Ut ur skogen. Lommade och huvudhängde. Och liten vit kanin stod kvar. Och stirrade. Och tuggade på tassen. Och la sig ner i mossan. Undrade vad som hänt. Och mörkret föll och det blev natt i skogen.

Hon drev mig bort. Hon drev mig ut. Hon borde veta: hut.

Äta eller ätas. Men kanin hon äter på sig själv! Nej, så man ej ska göra, dumma sköra! Liten röra är hon nu. Väter mossa med sin gråt [småjävlakanintårar]. Vilken dåra, toka, imbecill. Trodde nog att. Ja, men se där, där var hon vill. Hade ingen koll på läget. Inbillade sig bara. Fantasier kallas de, de som knastrar godast. De som frodas snabbast, mättar mest. Och matas lätt. Växer sig stora med fart och tar över. Gör blicken grumlig och stigen rak. Och liten vit kanin ett, rat?





The Candyland! min egen grafik