Mowyte i pyjamas
Chuck Palahniuk
Poesi av Towe My 2004-2011.



- EPILOG -


Skriv ett ödmjukt brev, säger han. Men det är inte jag. Jag gömmer mig inte bakom de tunga bruna sammetsgardinerna. Jag ligger inte bakom soffan. Jag kryper inte allra längst in i det mörka farliga hörnet i klädkammaren. Jag tar fram pappret. Jag drar ett streck rakt över. Nu. Och då.


Litet flygfä på väggen. Jag krymper. Åter. Återvänder. Vill inte. Så kunde man inte ha det. Men så var det. Vänd på kikaren. Gör av dem alla: flygfän. Det var så hon gjorde. Jag vet det nu.


Tingelingeling. Nu går tåget. Hem igen. Över vatten. Bakom björkar. Granskog. Fort fort, stammar, åkrar, röda hus, ännu fler stammar, gran, tall. Och där. Gult ludd. Stopp.


Stopp. Jag såg dig. En tiger. Ludd ludd ludd. Näsan djupt in i pälsen. Drar in lukten. Tiger. Det finns ingenting som luktar som tiger. Survival kitten.


Hon står på stationen. I min högra hand håller jag brevet. Jag har tackat för allt jag har fått. Jag har nigit och bockat och bugat. Jag är fanimej den mest väluppfostrade unge jag vet. Ja jävlar. Hennes stövlar glänser. Även de, min Brutus.


Brev nummer ett.
Kära du.


Nej jag ljuger redan. Man får inte ljuga. Det har hon lärt mig. Och jag gör ingenting som hon säger att man inte får. Jag lyder. Nu ljuger jag igen.


Brev nummer två.
Jag vill ha prickigkorvsmörgås å varm choklad. Mitt allra första minne. Och sen. Ljudet av tassar. Morrhår nära min näsa. Någon kommer att lyfta mig i nackskinnet och bära mig i säkerhet.


Tass. Tass. Tass. Tass. Lång svans. Den här ängeln är av ludd. Och morrhår.


Brev nummer tre.
Du vet inte. Du vet ingenting.


En vacker dag när jag vaknar så är jag fullt medveten om att det är så det är. Jag är inte du. Du är inte jag. Jag slår sönder spegeln. Det är så man bryter förtrollningar. När han kommer för att läxa upp mig så ser han. Och det räcker.


Skriv ett ödmjukt brev, säger han. Jag blundar. När jag drömmer om min far är det alltid vatten, skog. Det finns en självklarhet. Jag får gå var jag vill på ön. Ingen stör mig. Jag sitter i timmar vid vattnet. Jag behöver inga människor. Det var det han såg.


På väg från stationen i hennes bil. Röd. Cigaretter. Rök. Jag säger ingenting. Mer skog. Björkar. En sjö. En åker. En järnväg med ett ånglok, vagnar, glada barn som vinkar. De tittar på mig. Jag säger ingenting. Jag vinkar inte. Jag tittar bort. Gran. Skog. Och en, svans?


Brev nummer fyra.
Hon är så snäll. Ger mig presenter. Bråkar inte. Lyssnar. Sätter fram en kopp kaffe. Vem är det här? Det är inte samma. Utbytt. Reparerad.


Brev nummer fem.
Åter till avsändaren. Min mor är sig inte lik.


Vem är det som klampar på min bro?


Morrhår. Ironiskt att mina två favoriter skulle passa så bra som en filmtitel. Och ärtor.


Fyra ravioli. Tre gröna ärtor. Jag är en ätare av stora mått. Jag kommer att svälta ihjäl, säger de. Men jag tycker bara inte om. Deras mat. Vill inte. Inte äta.


Och det är inte förrän mycket senare jag förstår: man äter inte änglar.


Tassar. Svans. Morrhår.
Eller lika gärna:
hov, hov, hov, hov, svans.
Mule. Mjukaste mulen.
Farligaste farten.


Man berättar inte allt. Nej, det gör man bara inte.


Brev nummer sex.
När jag blir stor ska jag blir författare.
Hon går ut ur rummet. Stänger dörren utifrån.


Brev nummer sju.
Ensam är stark. Eller ensam. Mol allena. Ett mycket underligt barn. Starkt och galet och alldeles knäpp tyst. Vad tänker hon på?


(Inte på dig. Inte på dig. Inte på dig.)


Går ut en stund. Var då? Ut.


Skogen. Lägger mig i mossan. Galopp. Smyga. Lyssna. Tass. Tass. Blundar. Och sen: någon andas precis vid min panna.


Brev nummer åtta.
Vem är du och vad har du gjort av min mamma?!


Samma?
Vad då? Vad då "samma"?


Galopp.


Varför hon aldrig skjuter sig själv i huvudet med en skarpladdad pistol: morrhår. Tass, tass, tass, tass och svans.


Ska det vara så jävla svårt att förstå?!


Brev nummer nio.
Tack för lånet. Sänder härmed åter. I retur. Ett stycke. Ett stycke stycke, ond människa.


PS
Återanvänd inte.
Destruera.
DS


Brev nummer tio.
Jaha. Så du är alltså den nya mamman. Jaha. Du ser förbålt likadan ut som den gamla. Man ser knappt skillnad.


En klon?


Klor? Olika. Välmanikyrerade långa. Eller: indragbara. Och: trampdynor, mjuka, tysta.


(Ja just det ja, glömde berätta: den största skillnaden de två emellan: t y s t n a d e n.)


Brev nummer elva.
Men det här är ju någonting bra. Du sitter väl inte där och gråter? Räta på ryggen. Du är vuxen nu.


Galopp.


Skriv ett ödmjukt brev.


Far är död. Mor ror.
Jag sitter vid vatten.
Jag sitter med katten.
Far är död. Skogen
är grön. Katten är
trygg och varm. Alla.
Andra. Är. Så. Kalla.


Hur kan ni lämna ett så litet barn alldeles ensamt?!
Men, hon har ju en syster!


Galopp.


Och en katt.


Det smyger en tiger i skogen. Jag letar spår. Morrhår. Jag har svans. Ett tag är jag galen. Men det går över. Jag är inte orolig. Så du behöver inte heller.


Vad vill du ha till middag?
Gröna ärtor.


Ät upp maten!


Men. Det är ju djur på den!


Det är ju det som är maten!


Jaha.


Kolliderar.
Min lilla värld.
Och den väldigt väldigt stora.


Brev nummer tolv.
Kära. Du.
Och sen:
____________________

Nu.


Precis bakom trampdynan är tigern som mjukast. Och precis bakom öronen. Det är inte många som vet det.


Frimärke. Kuvert. Adress.


Jag ligger i mossan.


Kom in och ät!


Det finns en skillnad.
Om det är hon eller jag.


En klon?


Änglar har fyra ben och svans.


När fan blir gammal blir han.


En klon?


(En tiger. Mitt kungarike för en tiger.)


(De kan förklara så att man förstår. Obegripligheter. Blir klara som hälsingevatten. Enkla som gröna ärtor.)


Ett ödmjukt brev?


En tiger. En flicka.


Galopp.






The Candyland! min egen grafik