Av snö.


Havet blev så stilla, lugnt och tyst. Det hördes knappt ett knyst. Vinden mojnat, natten kall, snön föll bara ner, och en tall, i skogen där hon en gång suttit, visste vad hon kände nu i denna stund, och hela skogen visste att nu skulle hon inte sova en enda blund, på hundratals dagar och nätter. Och snön skulle falla och täcka henne helt till hon inte längre syntes. Och knappt man henne skulle höra, om hon nu lät, nej, det skulle hon inte göra. Kanske en sång tillsist, eller ett ord, eller en vit kokongmedord i, sträcktes ur snön ut, en bit, och på tystnaden det så skulle vara slut, inte med ett tjut, men med ett litet ord från någon gjord av snö.