Igår bevistade AerobicWeekends mitt kära gym och jag visste att det skulle vara ragga (slash dancehall) (med Moris Cardone) vid en viss tid. Så jag tänkte befinna mig i gymet då och kanske kolla in lite på passet. Men supersnälla T i repan tyckte jag kunde gå på passet så då gjorde jag det (träffade min tjif också och hon gissade direkt att det var för raggan jag var där, he he, ibland kan man inte dölja sin entusiasm). Och passet var kul. Alldeles för hög volym och kanske inte min favoritpedagogik, men själva koreografin var skoj.

Idag är S(T) här, jiiihooo!

Funderade ibland när jag var yngre på om jag var autistisk. Kunde sitta och känna mig helt borta men ändå höra omvärlden (mest i skolan, hemma hade jag ju egna världar). Då fanns inte aspergers, såvitt jag vet (jag anser att diagnoser är lingvistisk rekvisita [bara språkliga definitioner alltså] men användbara om man vill hjälpa människor som inte fungerar enligt vissa normer). Läste precis det här (här):

En person med autism förstår inte att andra människor har ett inre liv med tankar och känslor. En person med Aspergers syndrom förstår detta men förstår inte hur andra tänker och känner. En distinktion mellan Aspergers syndrom och autism är gradskillnaden i 'theory of mind' enligt Tore Duvner: 'barnet med autism lever i sin egen värld, medan barnet med Aspergers syndrom är i den här världen men på egna villkor' (1998 s.102).

Well, vem fan förstår hur andra tänker och känner. Man kan väl göra olika avancerade gissningar men kan man verkligen helt förstå? Man kan tro att man gör det och andra människor kan få en att tro att man gör det men gör man det verkligen egentligen? Förstår man egentligen alltid hur man själv tänker och känner? Kanske hur man känner (inte alltid, hormonerna kan ställa till lustigheter) men tankarna, de hoppar ju både hitåt och ditåt.

Och hur många barn (och vuxna) lever egentligen inte i sina egna världar, konsten är väl att komma ur dem när man ska interagera med andra.

Dessutom tror jag att kreativa människor ofta behöver ha sina egna världar. Vilket såklart kan ställa till problem i ett samhälle där man i första hand "ska" vara social. Och helst på ett visst sätt också. Man ska bry sig så mycket om andra att man nästan glömmer bort sig själv (särskilt om man är kvinna). Och ska man göra det har man sällan tid att vara kreativ.

Drog iväg mig modern till gymet på förmiddagen och sedan tog vi en sväng till Willy:s också. Och upptäckte att mina pengar nästan var slut. Redan. Very spökigt.

Tror att det är Tele2:s fel.

Igår fick jag iallafall fika med kära S som var i stan. Najs. Hann dessutom med att kolla in en av asptrapporna som byggts i vår kära Fyriså, men inga aspar syntes till.

Virkat har jag gjort också. Här ser man.

Det blev en ganska lugnt sista april ("valborg" som ni säger i resten av landet). Var ner på stan med C (och typ tjugotusen andra, tydligen) och satt sen med syrran med flera i stadsparken och picnicade. Sen åkte jag hem och hade ont i huvudet. Tror det var solen.

I tisdags var lockingklassen inställd igen (magistern var sjuk) så då var jag och dansade afro istället (supercool, jag gillar trumrytmerna, man kommer nästan i trans). Trodde att jag skulle få en himla träningsvärk i ryggen men det gick bra. Det var nog bra för mina stela kotor (jag vet att det inte är kotorna i sig som är stela).

Idag är det intesåbraväder. Jag tänker inte demonstrera i år heller (jag gjorde det ett par gånger när jag var yngre, med syndikalisterna såklart) även om jag är otacksam och kritisk. Men kanske tar mig ner på stan en stund iallafall ifall S(S) skulle dyka upp/komma till stan.

förra veckan

musövra citat för upphov

till början